tvillingarnajohansson

Igår hände en liten mysko grej, igen. Som bara har hänt en gång tidigare. Sommaren 2006.
 
Jennie var på en plats som hon inte ville vara på. Vi har vetat om det ett tag, att hon skulle dit. Och jag har enda sen dess försökt lugna henne inför det. Och hon har varit lugn, fram tills helgen som var. Då blev hon nervös. Då försökte jag stötta henne som aldrig förr. Säga att det kommer bli bra. Att hon klarar av det. Att hon är en klippa. Jag tänkte på henne hela dagen igår. Från att jag vaknade till senare på e.m, hon skulle vara på den där platsen kl 11.00. Det var det enda jag visste men jag var själv  rätt lugn över det, fram tills efter min lunch. Då började jag bli mer och mer orolig. Blev nervös och var rädd så tillslut var jag tvungen att skicka iväg ett sms till henne ihopp om att bli av med rädslan. Kl 14.05:

"Siss. Eller emanuel. Eller vem som nu läser det här. Hur går det? Hur mår min siss?"

Jag fick inget svar. När jag sen var hemma efter fyra och hade sällskap utav Mr Big sa jag till honom att jag nu kände mig lugn igen och att det förmodligen var färdigt då och hade gått bra. 10min efter att jag sagt det ringer mobilen och det är min siss =) Hon säger att hon mår bra och är på väg hem igen. Och när jag frågar henne när allt satte igång svarade hon:

"Jag vet inte.. jag kollade på klockan sista gången vid två. Fan vad rädd och nervös jag var då."

Jag gapade och utbrast på en gång hur jag hade känt precis den tidpunkten. Att vi kände samma känslor precis samtidigt. Det är coolt, det är läskigt. Det är starkt. Det är tvillingkärlek. Beviset ligger ju bland mina utkast. 14.05 fick hon mitt oroande sms. Det är som dom säger. No matter how far you are twin, im always near.


/Jessica.