Bye siss.
Jennie har en poäng. I det hon skrev nedanför. Varför ska jag vara ful och ha ont själv när vi kan vara det båda två? ;p Det känns lustigt, att vi inte längre är i samma hus. Ändå sa vi inte hejdå med en bamsingkram och tårar för att vi inte skulle ses på ett tag. Utan det var hejdå, kram, älskar diiiiiig med barnslig röst och så bang. Dörren som smälldes igen. Det var inge märkvärdigt med andra ord. Som om hon skulle iväg en sväng bara.
Vi har nog aldrig tagit så hårt på att säga hejdå. Inte ens när hon åkte iväg till grekland och lämnade mig ensam kvar här i kalla Sverige grät vi. (eller gjorde vi?) För det känns helt enkelt inte som om vi lämnar varandra. Däremot blir det där hej:et när vi ses efter att ha varit ifrån varandra en längre tid lite mer glädjande en den där väckningen på morgonen Jennie är känd för. Vi kramas lite längre och ler lite större, det där busiga leendet till varandra som säger hur mycket vi ska gå våra gemensamma vänner på nerverna denna gång! Det är härligt.
Nu vet vi inte hur lång tid det tar tills vi ses igen. Men vi hörs nog imorgon ska ni se. På tolvslaget ungefär , genom telefonlurarna kommer vi gasta och skrika till varandra på värdelös engelska "happyyyy njuuuu jeääär siiiiisss" *hink* och skylla på att den andre av oss är mest salongsberusad.
Det, mina vänner, är också precis vad en tvilling är till för. Att man aldrig är ensam.
/Jessica.
