Inte lika fet som Panpizza
Idag var det första gången på kanske 4 år (för att överdriva en aning) som jag åt en panpizza. Läs varför här . Hur som helst. Jag kommer ihåg att jag och Jennie alltid åt såna. Om det inte var panpizza så var det piroger. Fort, lätt, mättande. Mamma var aldrig hemma så hon bunkrade alltid upp med stora påsar med micromaten. And we loved it. Till lunch, till mellanmål och kvällsmat. Kanske än och annan frukost också. Sjukt mycket panpizza med andra ord. Men det jag inte fattar var att hur mycket vi än åt av det då - gick vi inte upp i vikt. Vi borde egentligen ha varit som två sumobrottare när det var som värst. Men nada. Nu däremot känns det som om jag gått upp minst 5 kg. Take me back.
Visste ni att.....
...när vi var små blev jennie arg som ett bi när mamma ville klippa gräsmattan. Anledningen var att mamma då förstörde hennes skattjakt på fyrklöver?
ha-ha.
/Jessica.
ha-ha.
/Jessica.
try to beat us.
För att göra en lång historia kort så hade jag förväntat mig en dammsugare (den där bakelsen) idag. men som jag upptäckte inte fanns kvar i skafferiet längre (kael är boven). Tänkte baka negerbollar som tröst, men jag ska fundera på det ett tag. Men jag är en sann gottegris! From the bottom of my heart. Och det är minsann Jennie också! Det kan hon inte säga emot!
När vi var små roade vi oss med att tigga oss till godis. Vi hade bästa knepet. Jämt efter regnet klädde vi på oss massa tjocka lager med tröjor, hoppade i gummistövlarna och sprang ut. Gräset doftade regn och trädens löv var fulla av droppar. Droppar som vi lekte med. Där vi bodde fanns det små smala träd, som gick precis ovanför huvudet på oss. Så vi sprang runt till alla dom träden, ställde oss mitt emot varandra, småflinade och började skaka trädet! Vi skakade tills det i princip var torrt och vi var dyblöta, så sprang vi till nästa och nästa och nästa. För vi visste att snart skulle grannen komma ut efter att ha sett oss genom fönsret och fråga om vi inte frös. Vi skulle nicka, flina och springa in i hennes hall och sätta oss vid köksbordet och få dom där glassarna som vi visste att vi fick, varje gång. Och där kunde vi sitta i timmar. En gång vet jag att vi fick i oss 10 pinnglassar var! Gott var det, och samtidigt fick vi värma oss .ha! tvillingar är inte dumma inte!
/Jessica.
När vi var små roade vi oss med att tigga oss till godis. Vi hade bästa knepet. Jämt efter regnet klädde vi på oss massa tjocka lager med tröjor, hoppade i gummistövlarna och sprang ut. Gräset doftade regn och trädens löv var fulla av droppar. Droppar som vi lekte med. Där vi bodde fanns det små smala träd, som gick precis ovanför huvudet på oss. Så vi sprang runt till alla dom träden, ställde oss mitt emot varandra, småflinade och började skaka trädet! Vi skakade tills det i princip var torrt och vi var dyblöta, så sprang vi till nästa och nästa och nästa. För vi visste att snart skulle grannen komma ut efter att ha sett oss genom fönsret och fråga om vi inte frös. Vi skulle nicka, flina och springa in i hennes hall och sätta oss vid köksbordet och få dom där glassarna som vi visste att vi fick, varje gång. Och där kunde vi sitta i timmar. En gång vet jag att vi fick i oss 10 pinnglassar var! Gott var det, och samtidigt fick vi värma oss .ha! tvillingar är inte dumma inte!
/Jessica.
never say never
Jessica glömmer tydligen bort att det är jag som är fotografen i familjen vilket betyder att det är jag som har alla hemska kort på henne :D moahhaha.
Här är vi i danmark på 50 års kalas med vikingatema! Visst är vi bedårande?! (lägg märke till jessicas pose på bilden till höger, modelldrömmarna verkar aldrig försvinna) ;)
Jag (Jennie) som viking i somras!
Jessica som viking i somras!
nostalgitripp
Jag & siss hade webbkameran som största intresset för några år sedan. Vi kunde sitta i timmar och trängas på den där jäkla datorstolen och ta massa kort i alla poser. Fula, söta, flummiga, "seriösa", gulliga, hemska.. you name it. Det finns nog en del i arkivet. Numer ägar jag ingen webbkamera, men annars hade den används minst lika flitigt som förr, oja. För det är kul att göra fula grimarser, spara bilderna och titta på dom igen såhär 4-5 år senare!
en liten rolig bild på jennie...
Och en liten snyggare bild på mig. Jag var i alla fall cool.
/Jessica.
en liten rolig bild på jennie...
Och en liten snyggare bild på mig. Jag var i alla fall cool.
/Jessica.
mat
Missjeni säger:
vad ska jag laga för mat?
YESsica | säger:
vet inte
Missjeni säger:
nudelsoppa kanske
Missjeni säger:
det är gott
YESsica | säger:
ja det är gott
Missjeni säger:
godare än bara nudlar
YESsica | säger:
hihi
YESsica | säger:
vad är de för skillnad?
Missjeni säger:
det är soppa
YESsica | säger:
ahaa...
Missjeni säger:
blir ju så klibbigt annars
Missjeni säger:
och så är det ju såklart mindre bitar
Missjeni säger:
smakar lite som den där stjärnsoppan
Missjeni säger:
kommer du ihåg?
YESsica | säger:
jag kommer ihåg
Missjeni säger:
jag med
Stjärnsoppan var alltså en soppa med pyttesmå pastastjärnor som mamma alltid gjorde när vi var sjuka eller hade ont i halsen.
Kalasgod! Nu vet jag inte riktigt vart man kan köpa den. Någon som vet vad jag snackar om och vet något ställe där den finns??
20-års partaj
Sista födelsedagen vi firade tillsammans :) Fan va kul det var, 20 år men yngre än någonsin!! :D I miss it
//Jennie
Dont like when your far away, twin.
Idag har det varit en riktig tråkig dag, så pass att jag har ägnat mig åt att glo på mina egna gamla blogginlägg på självaste lunar. Förstår ni? Visserligen är det skoj att se tillbaka och minnas på hur man var och betedde sig då och framför allt hur man skrev saker. Jag stannade vid ett inlägg från maj 2006.
Det var då Jennie hade stuckit iväg till Grekland över sommaren och jag åkt till hallsta för att fira Pess som fyllde år.
"Sitter i det stora röda huset helt ensam. Jag har 8 rum, två toaletter och ett kök för mig själv. Inte ens djuren finns kvar längre. öde
så gick jag in på jennies rum o sen började jag gråta. fan vad ensamt det är utan henne."
Vi som alltid suttit ihop, varit nära varandra - var helt plötsligt inte ens i samma land längre. Jag kommer ihåg när jag kom innanför dörren på thulevägen i hallsta, efter att ha sovit hos Pess kvällen innan, hur tomt allting var. Huset som var vant att vara överbefolkat av både djur och människor var helt öde. Ingen var hemma. Jag ställde min resväska i hallen, gick ner till jennies rum, tittade runt på allt det tomma, satte mig ner i sängen och började gråta. Jo, jag ljuger inte. Jag satt för mig själv i syrrans rum och tjöt över att hon inte var där.
Jag sov t.o.m i hennes säng för att försöka minska ensamhetskänslan kanske, men nästa morgon blev värre. Det var ingen som kom och hoppade på mig och tjatade om äggröra.
Idag är vi långt ifrån varandra igen, men kanske har man vant sig lite grann. Vi är i alla fall i samma land.
Det var då Jennie hade stuckit iväg till Grekland över sommaren och jag åkt till hallsta för att fira Pess som fyllde år.
"Sitter i det stora röda huset helt ensam. Jag har 8 rum, två toaletter och ett kök för mig själv. Inte ens djuren finns kvar längre. öde
så gick jag in på jennies rum o sen började jag gråta. fan vad ensamt det är utan henne."
Vi som alltid suttit ihop, varit nära varandra - var helt plötsligt inte ens i samma land längre. Jag kommer ihåg när jag kom innanför dörren på thulevägen i hallsta, efter att ha sovit hos Pess kvällen innan, hur tomt allting var. Huset som var vant att vara överbefolkat av både djur och människor var helt öde. Ingen var hemma. Jag ställde min resväska i hallen, gick ner till jennies rum, tittade runt på allt det tomma, satte mig ner i sängen och började gråta. Jo, jag ljuger inte. Jag satt för mig själv i syrrans rum och tjöt över att hon inte var där.
Jag sov t.o.m i hennes säng för att försöka minska ensamhetskänslan kanske, men nästa morgon blev värre. Det var ingen som kom och hoppade på mig och tjatade om äggröra.
Idag är vi långt ifrån varandra igen, men kanske har man vant sig lite grann. Vi är i alla fall i samma land.
Tvilling är tolv igen
hihi :D hon älskar mig ändå!
//Jennie
Memories from the past
Haha ja, vi har gjort massa kul. Jag och tvillling (syftar på inlägget nedanför). Vi har ju faktiskt 21 år tillsammans bakom oss. Massa skoj har hänt under åren! You bet. Så, det gav mig en idé om den första riktiga kategorin här hos oss. memories from the past.
Jag och jennie delar med oss minnen från förr. Vi har lyckats gått igenom en hel del tillsammans och samlat på oss en hel hög av både bra och dåliga minnen. Och för er som inte har varit med hela tiden får ni nu en liten chans att se in lite närmare. På oss. Och sen är det så jäkla kul att minnas och få dom oförglömliga. Och även komma ihåg de minnen som varit jobbiga, men som även gjort oss starkare.
Det första jag kom att tänka på är alla jäkla hyss som jennie har utsett mig för :P Speciellt ett minne som är svårt att glömma, eftersom att det syns redan idag. Jag har ett ärr på kinden, från min kära syster. När vi var små, sex - sju kanske, sprang vi omkring och lekte med såna där leksaker som man kunde skjuta iväg en rund grej om man drog i ett snöre. haha, ni fattar? :P Dom flyger iväg som en frisbee iaf med en himla fart och har vassa kanter. Vi tyckte det var skitkul. Jennie som inte är en sån smidig skytt däremot "råkade" sikta på mig av någon anledning och jag som är lite seg i reflexerna hann inte veja undan. Scrats sa det, och min kind revs upp. Det blev ett rivsår som började blöda, och jag började böla. Jennie skrattade säkert i smyg.
Det blev inget djupt hack eller så, men ändå vägrar mitt ärr att lämna kinden. Men dom ända gångerna det syns tydligt är när jag är osminkad. Och tro mig, jag får dra den här historien många gånger för nytt folk som undrar vad JAG har gjort. men nej nej. det var inte jag. Det var min tvilling.
Får väl tacka tjockis som zoomade mitt face i hemlighet. Har inte hittat en annan bild där ärret faktiskt syns. :P haha, men koncentrera er på ärret och glöm den dåliga hyn, tack.
Jag och jennie delar med oss minnen från förr. Vi har lyckats gått igenom en hel del tillsammans och samlat på oss en hel hög av både bra och dåliga minnen. Och för er som inte har varit med hela tiden får ni nu en liten chans att se in lite närmare. På oss. Och sen är det så jäkla kul att minnas och få dom oförglömliga. Och även komma ihåg de minnen som varit jobbiga, men som även gjort oss starkare.
Det första jag kom att tänka på är alla jäkla hyss som jennie har utsett mig för :P Speciellt ett minne som är svårt att glömma, eftersom att det syns redan idag. Jag har ett ärr på kinden, från min kära syster. När vi var små, sex - sju kanske, sprang vi omkring och lekte med såna där leksaker som man kunde skjuta iväg en rund grej om man drog i ett snöre. haha, ni fattar? :P Dom flyger iväg som en frisbee iaf med en himla fart och har vassa kanter. Vi tyckte det var skitkul. Jennie som inte är en sån smidig skytt däremot "råkade" sikta på mig av någon anledning och jag som är lite seg i reflexerna hann inte veja undan. Scrats sa det, och min kind revs upp. Det blev ett rivsår som började blöda, och jag började böla. Jennie skrattade säkert i smyg.
Det blev inget djupt hack eller så, men ändå vägrar mitt ärr att lämna kinden. Men dom ända gångerna det syns tydligt är när jag är osminkad. Och tro mig, jag får dra den här historien många gånger för nytt folk som undrar vad JAG har gjort. men nej nej. det var inte jag. Det var min tvilling.
Får väl tacka tjockis som zoomade mitt face i hemlighet. Har inte hittat en annan bild där ärret faktiskt syns. :P haha, men koncentrera er på ärret och glöm den dåliga hyn, tack.
