tvillingarnajohansson

Vi har samma mamma och pappa, jag lovar. Även om det kanske inte märks särskilt tydligt på bilden så är vi tvillingar. Kortet togs på korfu 2006, när jag var och hälsade på siss som hade bott där i tre månader. Skoja inte, hon var sjukt brun. Och att jag var sjukt blek gjorde ju inte saken bättre. Det var bara den här gången som jag stod så nära henne under hela resan i bikini :P

Siss och jag på korfu sommaren 2006. Och här tyckte ändå jag att jag hade fått lite färg....

/Jessica

Jag köpte den här ramen för flera år sedan, i syfte att rama in ett kort på mig och min dåvarande pojkvän. Men det förhållandet tog slut nästan precis efter att jag hade köpt den, så det blev inget med det. Sen dess har den stått på mitt nattduksbord, med orginalbilden (den som satt i när jag köpte den) fortfarande i. Folk som sett ramen har alla frågat vilka personerna på bilden är. När jag säger att jag inte vet, frågar dom såklart varför jag har kvar kortet i. Och den anledningen är att jag har väntat på att få rama in mig och min kärlek däri och se precis sådär lycklig ut som dom gör. Det har däremot aldrig blivit av, trots långa förhållanden. Det där kortet har inte knäppts och ramen har därmed stått med dom där lyckliga främlingarna. Tills nu.  


Så dum jag är, som har gått och väntat på det där kortet med min kärlek som ska göra mig sådär lycklig som dom på kortet är. Jag har ju den största kärleken i livet redan. Närmare än så kommer ingen annan. Fler minnen tillsammans kan ingen annan få. Man kan inte ha gått igenom mer med någon annan, än vad jag har gjort med henne. Min tvillingsyster. Vi har varit som salt och peppar ända sen vi föddes. Vi har alltid varit vid varandras sida, alltid ställt upp för varandra, gråtiti tillsammans, skrattat tillsammans, busat tillsammans. Tillsammans är det vi mot världen. Och den här kärleken kommer aldrig ta slut. Den följer med oss tills vi dör. Min tvillingsyster, jag älskar dig mest av allt på jorden. Det är ju du och jag som ska vara i den där ramen, för du gör mig lyckligare än vad någon annan kan göra. Jag ler varje gång jag tänker på vad vi har gjort under åren. Du och jag.


/Jessica.

.. att jennie var den som fick körkort först av oss två, fast jag började före henne, jo det vill jag minnas att jag gjorde. Klarade teorin före henne också, så jag hade mitt lilla försprång och vi slogs väl lite om vem som skulle få övningsköra med mami när hon väl hade tid att köra med oss. Men så flyttade jag till norrköping och jennie fick eld i röven eller något, plötsligt var teorin avklarad och uppkörningen bokad. Lite, pyttelite, hoppades jag nog på att hon skulle kugga :P men såklart blev jag superglad för hennes skull i alla fall när hon stolt skickade den här bilden till mig. Och ja, avundsjuk var jag också. Så, efter 5 teoriprov (2st godkända, 1år gick plötsligt för fort att jag fick göra om och blabla) och en uppkörning hade jag också mitt körkort i handen. Den 2 januari 2007 för att vara exakt. Eller? haha. =) Jennie tog sitt i november/december 2006, har jag rätt siss? Så jättemycket efter var jag ju inte. Men hon var snäppet bättre, jag erkänner. Nu har jag inte kört bil på typ ett år, har ju ingen bil :( så jag tycker synd om den som åker med mig nästa gång ;D

... vi är samlare bägga två. Fast vi samlar på helt olika saker. När vi var små hade vi gemensamt intresse på att samla på dessa konstiga saker man kunde tänka sig. Vi hade väskor fulla med kapsyler, nyckelringar fulla med flärpar (såna som sitter på burkar som man öppnar med) och i dagsläget då? Jo, Jessica har fastnat i ringträsket och jag själv har fastnat i halsbandsträsket. Jag vet inte när vi började gå skilda håll och samla på olika saker. Men så är det alltså idag.



//Jennie

Det är precis i såna här stunder man vill tillbaka till hallsta och alla vännerna. Jag sitter ännu hemma i lägenheten och trycker. Efter ett tiotal sms och samtal står planerna fortfarande på noll. Ingen vet någonting. Annat är det i hallsta. Jag har en inbjudan till en lokalfest, även fast jag inte ens bor där längre. Och jag har mina bästa vänner som ska fortsätta följa valborgstraditionerna genom att ta sig till qvarn. Fan, jag vill också till qvarn. Med dom. Bästa valborgsfirandet som jag minns från hallsta var förfesten hos Monkey. Alla dom bästa var där och sol var det också. Grillning och poker på hans altan, bara massa skratt och sen åkte jag med grabbgänget till qvarn. Århundrades valborgsfest, allt var klockrent! Från början till slut. Ja, som sagt. Ibland saknar man hallsta något sjukt mycket. Typiskt.

Siss bästa valborgsminne från hallsta? Det får hon skriva ner när hon ser det här.

/Jessica

Som små älskade vi godis, vem gör inte det? Som stora älskar vi godis fortfarande (vem gör inte det?!). Igår var jag och handlade mat och fick syn på klubbor som jag alltid åt när jag var yngre. Jessica också, men hon minns inte vilka jag pratade om när jag försökte förklara för henne. Så jag hoppas att detta friskar upp minnet på dig syster! För dom är ju så goda!



//Jennie

... ingen av oss kan vissla. Och när vi försökte lära oss som små började vi grina för att det inte gick. Alla andra kunde ju, utom vi. Men det är ju tur att båda är värdelösa på det i alla fall - så att man inte blev ensam mobbad. Men lite skämmigt blev det på dom där lekarna vi hade på gymnasiet när man skulle äta massa kex och sen vissla, gissa vems lag som kom sist.

/Jessica.

.. min största fobi är spindlar? Och att den fobin förmodligen kommer bli min död. Det spelar ingen roll om det är godisspindlar, leksaksspindlar, människohänder eller små, små, pytte små  svarta prickar med ben. Jag är lika rädd oavsett. Och jennie vet om det. På en tjejkväll för länge sen (vi kanske var 14-15år?) satt vi alla tjejer och väntade på tårta och fika. Vi firade en tjejkompis såklart. Och i den väntan upptäcker jag i ögonvrån en leksaksspindel på golvet. Ja, jag ser att den inte är riktig på grund av att den är stor som ett hus, ungefär. Men jag blir illa till mods ändå och ber första bästa kompis ta bort den, som också vilket gör det. Men på något sätt hamnar den i jennies händer, som sitter mitt emot mig. Hon viskar elakt till sina bordskompisar "kolla nu" och sen när jag tror allt allt är frid och fröjd kommer en megastor spindel flygandes rakt emot mig och hamnar mitt i knät!!! Försvarsreflexerna slås på omdelbart då jag flyger rakt upp ur stolen och skriker av rädsla som den lilla tjej jag var! När chocken lagt sig 1sek senare börjar alla andra garva, och jag börjar till och med grina! haha, eller grina/garva, helt förstörd var jag i alla fall med hjärtat i halsgropen . Ett trauma som har gett mig men för livet.

Inte undra på att spindelfobin bara blir värre och värre.

/Jessica.

Haha ja oj vad vi var linslusar när vi var små! Finns en hel hög med snygga bilder på oss från förr här hos mig också, fast inte på datorn. Det var ju då när vi var mindre som vi var mer lika varandra också. Man ser ändå vem som är vem på kort från när vi var i den där ålden, 9-10 år. Men när vi var små bäbisar har vi än idag svårt att komma överens om vem som är vem på korten ibland ;) Vi gick med olika färger på kläderna och olika armband runt handledarna ett bra tag innan mamma och pappa trodde att de kunde skilja oss åt. För visst har vi lurat dom flera gånger efter att armbanden åkte av :P Något som vi får höra än idag är hur jag glatt tog emot jennies medicin när hon hade tröttnat på den, utan att dom anade någonting haha. Kanske därför jag avskyr sånt idag.

/Jessica. 

Åh, Anna fick mig att gå igenom gamla foton och minnas hur man såg ut förr. haha, Jag kan inte sluta le åt den här bilden som Jessica tog på mig, ja det finns ett på henne också ;) Men det hittade jag inte nu, får leta mer senare. För detta kan jag inte bara låta bli att lägga upp. Vad kan vi ha varit? Tio år? Minns du Jessica? :D



skönt att man hade koll på modet redan som liten ;) haha

//Jennie

.... Jennie knuffade omkull mig när vi var små så att jag slog i en framtand och den bara dog. Blev helsvart, bara sådör. Det var bara början på mina tandproblem. Efter de har jag dragit ut en massa tänder, borrat, opererats och haft alla möjliga tandställningar under alla år - fram tills nu. Nu har jag i alla fall raka tänder, en fin mun. Tack och lov, man kan ju inte direkt påstå att jag är ett fan av tandläkare - men det var värt allting, såhär i efterhand. Det är ju så man säger, vill man vara fin, får man lida pin.

Tyvärr inte jag inte en bild på jennie med en leende mun på den här datorn, så hon får slänga upp en sån om hon vill - eftersom att även hon fick stå ut med tandställningen. Jag vet inte vem vi ska skylla på, Mum, Dad - någon som känner sig skyldig?

Vi gillar fest. Jag och tvilling. Vi är bra på fest. Och vi är inte rädda för att göra bort oss (eftersom att det händer konstant ändå). Så på min maskerad förra året fick vi verkligen slå två flugor i en smäll! Jag kunde inte komma hem på födelsedagen så det blev två fester, en för jennie på den riktiga dagen och en för mig helgen efter när jag kom hem. Jennie gjorde det så bra att hon fick pris för bästa utklädnad - och den hade hon knåpat ihop bara under en dag! De ni. Vi kan vissa saker. Och det vi kan - kan vi jäkligt bra!


                                                                          April 2007

Ser ni vem som är vem? Vem är vad?
 
/Jessica

.. vi har skitsvårt att bråka, verkligen bråka. Och vara osams i mer än 5min? Vi blir lättirriterade på varandra ständigt, men vi skriker inte och slåss inte. Eller jo, förutom en gång då. Jag kommer inte ihåg om vad det var om, en skitsak förmodligen. Men vi skrek och var så arga på varandra att vi började putta och till och med slå på varandra med handflatan (inte i ansiktet dock). Men vi hann inte komma så långt, efter varsin putt stannade vi upp, kollade på varandras arga flåsande och började asgarva istället.

Kärlek, twin.

Ni förstår väl att det är svårt att göra tvilling nöjd när hon klagar när man är elak och hon klagar när man försöker smöra. Så , fine. Nu är det slutsmörat. Det här är Jennie i sina bästa dar.

Fast för att göra det hela rättvist så var jag ungefär lika snygg, vid ungefär samma tidpunkt, för ja. Ungefär 6-7 år sedan? Vi gillade att sitta framför webkameran och göra grimarser förr i tiden, nämligen.

... tvillingarna johansson busade runt väldigt mycket på lågstadiet?

Vi var osams med en tjej på och av hela lågstadiet och mellanstadiet. Sådär som ungar är. Ena dagen är man ovänner, andra dagen är man vänner. En sån där dag då vi var ovänner med den där tjejen stannade vi kvar längre i skolan och gömde hennes ena innetoffel i papperskorgen och la bara lite papper över, så att den nästan syntes och gick sen finssandes hem. Det vi inte tänkte på var att städerskorna sen kom dit  och tömde soppåsarna -så när vi hade upptäckt det dagen därpå fick vi så dåligt samvete att vi tom hjälpte henne att leta efter sin andra toffel, även fast vi visste att den var borta.... Ooops...

/Jessica.

Efter jennies inlägg som tog fram en "naw-reaktion" hos mig är jag tvungen att fortsätta på temat håller ihop för alltid och därmed publicera den här gamla godingen!

foto: Jimmy Åhfeldt

Vi var på pluto. En krog i västerås, var nyktra och hade allmänt, halvtråkigt när Jennie (som är världens linslus -ja, på krogarna i alla fall) såg en fotograf och drog tag i mig. "kom! vi ska va med på bild!" Jag hann inte säga så mycket utan var redan i luften innan jennie hade avslutat meningen. Vi kom fram till fotografen, jennie knackade honom på ryggen och vi båda bara log på en gång, som på beställning. Samtidigt som fotografen vänder sig om ser vi att det är en storebror till vår vän men fortsätter le, fast som förstenade och en aning generade kanske. Efter att han tagit sitt kort vänder han sig om igen och vi vänder lika snabbt tillbaka på klacken och fnissar. 

Det visar sig att vår väns storebror, fotografen. Inte alls var där som vimmelfotograf, utan med ett eget projekt på sin hemsida. Yey. Och under rubriken "som alltid när man är ute tror folk att man är vimmelfotograf, här är några av dom" syns då våra leenden, såklaaaaart. Jennies fel, helt och hållet. Men som tvilling är man ju tvungen att hänga på, hum? Alltid håller vi ihop, i alla fall.

och just ja, monkey var inte långt bakom oss. Det är hans hand runt jennies nacke. Inte min. Och ja, jag har nog förändrats en del genom åren! ha-ha.

/Jessica.

Det var meningen att vi skulle ut och fota mig, när jag hade drömmar om att bli modell. Några snygga bilder för mig att skicka iväg och så, ni vet. Men det slutade såhär. Vi kan inte vara seriösa i mer än 5minuter. Och ja, min dröm som modell kanske ni fattar är rätt så långt borta nu? :P Men jennies dröm som fotograf bara växer sig närmare.

/Jessica.

En kulen natt natt natt, min båt jag styrdeeee på havets vågade vågade våg så skummet yrdeee. Och vart jag sågade sågade såg på havets vågade vågade våg där nere i djupetipetipetipett en fisk jag såg och det var DU!

ha-ha. Jag tänkte bara låta er njuta av lite sång. Och det var den första jag kom på. Fråga mig inte varför, men nu när jag kom att tänka på en båt så kommer jag ihåg en gång när vi var små och åkte eka med pappa.

Vi skulle ta oss hem från sommarstugan i grycken och för att komma till bilen var pappa tvungen att ro ekan från ön till fastlandet - där bilen stod. Vi gjorde det såklart varje gång vi var det. Men den gången jag syftar på nu var det oväder. Och vågorna var tillräckligt höga för att man skulle sitta vettskrämd med tanken att vi skulle falla ner i vattnet och drunkna. Jo, jag vet inte vad jennie tänkte - men jag satt och blundade och skakade i hela kroppen pga av den kalla blåsten och skräcken, såklart. Tänkte "happy thoughts" om sol och värme och härliga stränder. Stränder utan vågor. Och ja, vi överlede ju vågorna. som tur var. Sluta skratta, jag var 7år. typ.

Jag sitter ju här med min nyklippa lugg och har inte riktigt vant mig än. Ibland är jag nöjd och ibland sakanr jag snedluggen.

Hur som så tänker jag tillbaka på när jag och jennie klippte vår första lugg. Det var på dagis. Vi hade rak lugg, men inte kort, utan den hängde över ögonen och irriterade allt folk utom oss själva. Vi gillade det. Och mamma fick inte klippa av det, hur mycket hon än tjatade. Men en dag fick vår dagisfröken nog och sa till oss "kommer ni imorgon med kort lugg så ska ni få en hemlig present". Vi blev jätteglada - för det var bara vi som skulle få. vi, vi vi! Så vi nappade. Och mamma fick klippa kort lugg. Och dagen därpå på dagis låg det varsin godisask på vår hylla! Då var vi lyckliga.

Vi var ju inte dumma och lät oss klippas utan att få någonting för det.